I väntan på tomten

biträda på krog

Den 2 december 1865 arbetade tunnbindaren Per Alfred Sahlin på sin systers krog i Västerås. Systern, en änka vid namn Julia Hulin, var förestånderska för krogen vid en gästgivargård i staden. Just denna mörka eftermiddag besöktes krogen av statkarlen Carl Petter Olsson Söder samt en arbetsklädd man vars namn vare sig Per Alfred, hans syster eller de andra kroggästerna kände till. Carl Petter och den okände mannen lämnade krogen tillsammans, men kort därefter kom mannen tillbaka och bad om att få låna ljus och lykta så att han kunde leta efter sin penningpung som försvunnit. Sökandet ledde dock inte till någon återfunnen pung, och kort därefter avlägsnade sig mannen från platsen. Det hela hade kunnat sluta där, om inte Carl Petter kommit in på krogen igen, glad i hågen över att ha funnit en penningpung som även han sade sig ha tappat bort. Här fattade dock en annan kroggäst misstanke om att det i själva verket rörde sig om den okände mannens pung, och att denna alltså upphittats och stulits av Carl Petter. Gästen delade med sig av sina misstankar till en stadsbetjänt och kort därefter ställdes Carl Petter inför rätta anklagad för stöld.

Utöver att berätta om en man vars krogbesök fick ett snopet slut och om en annan som i detta såg ett tillfälle yppa sig säger detta fall från Västerås rådhusrätt något om människors arbete i 1800-talsstaden. För det första får vi veta att en änka drev en gästgivarkrog och till och med bar titeln krogförestånderska. Att kvinnor hade egna yrkestitlar var inte så vanligt under denna tid. För det andra ser vi hur brodern var henne behjälplig, vilket visar på hur änkan kunde dra nytta av sina familjerelationer för att driva sin verksamhet. Slutligen demonstrerar fallet att en tunnbindare inte bara jobbade med att binda tunnor utan även ägnade sig åt andra sysslor. Att människor jobbade med sådant som inte överensstämde med deras yrkestitlar är något Gender and Work-projektet konstaterat för tidigare sekler, men denna praxis existerade alltså även en bra bit inpå 1800-talet.

Bild: Scen utanför en krog, laverad pennteckning av okänd konstnär. Källa: Alvin

hämta medikamenter

December 1825 var inte en särdeles munter period för prosten Johan Fredric Muncktell. I sin dagbok skrev han under dessa vinterdagar om trötthet, ryggont, kyla, dåligt väglag, slaskigt julväder och en trasig kakelugn som gjorde honom sömnlös av oro. I början av månaden blev hans fru dessutom sjuk i feber. Flera dagar gick och hon tycktes inte bli bättre. Muncktell hade för avsikt att åka in till Västerås för att skaffa hustrun medicin, men av rädsla för kölden vågade han inte göra resan själv utan skickade sin dräng. Den 8 december skrev Muncktell att ”Min Hustrus sjukdom varade nästan lika”, varför han skickade sin piga till staden för att hämta ytterligare medikamenter. Medicinen hade dock inte önskad effekt och hustrun fortsatte vara sjuk i feber och frossa. Till slut gav sjukdomen dock med sig och prostinnan började återhämta sig. Trots att det fanns mycket annat som Muncktell under de kommande veckorna beklagade sig över, fick paret således en gemytlig julhelg tillsammans med hemvändande barn och barnbarn.

Bild: Interiör från ett apotek, tuschlavering av Per Röding, ca. 1911. Källa: Alvin

Läs mer om prosten Muncktell i Jonas Lindström (red.), Fantastiska verb: Hur man fångar uppgifter om kön och arbete, Västmanland 1720-1880 (Uppsala 2020).

hämta malt

Mörkret hade redan fallit när en dräng på uppmaning av sin husmoder gav sig av till en kvarn utanför Örebro för att hämta ”mäld malt” om aftonen den 11 december år 1753, som bland annat användes för att brygga öl. Nu kom det sig dock så att såväl spannmålet som den häst och vagn som drängen körde konfiskerades av en tullare och hans vaktmästare. Det var nämligen inte tillåtet att föra in mald säd till staden mellan sju på morgonen och sju på kvällen. Drängen och hans husmoder, änkan madame Catharina Bagge, fick sedan stå till svars för sitt handlande inför Accisrätten i Örebro.

Bild: Claude Monet, A Cart on the Snowy Road at Honfleur. Källa: Wikimedia Commons

Läs mer om accisrätten i Örebro

Läs fallet i GaW

Gå till "Visa fall" och skriv in fallnummer 10227

Läs mer om tullarna i Örebro i Maria Ågren, The state as master: Gender, state formation and commercialisation in urban Sweden, 1650-1780. (Manchester 2017)

avtala om pigtjänst

Att bli gammal på 1700-talet var ofta förknippat med vedermödor, inte minst om man inte hade några barn som kunde ta hand om en. Så var fallet för hjonelaget Nils Andersson Kålmare och hans hustru Anna Larsdotter, som började bli för gamla för att kunna sköta om sitt hushåll och hemmansbruk. Därför slöt de den 13 december 1737 ett avtal med den unga pigan Karin Ersdotter. Enligt avtalet skulle Karin tjäna Nils och Anna till deras döddagar och ta hand om såväl dem som deras hushåll och jordbruk. Paret hade dock svårt att ge Karin en skälig lön för detta. De tre första åren skulle hon årligen få 12 daler kopparmynt och därefter kom ersättningen att höjas till 24 daler kopparmynt per år, men samtidigt konstaterades att Nils och Anna ”icke mäkta gifwa henne Pigolön”. För att Karin ändå skulle kompenseras för det arbete hon utförde åt Nils och Anna beslutades att hon skulle ”hafwa sin säkerhet uti deras Ägendom”, vilket innebar att hon kunde göra anspråk på delar av den kvarlåtenskap som paret lämnade efter sig. Detta tycktes alla parter nöjda med då avtalet både besannades av två vittnen och förklarades giltigt av häradsrätten. Fallet visar därmed inte bara på hur åldrande människor kunde organisera sin omsorg, utan även på vilket sätt en piga kunde avlönas när arbetsgivarna inte hade tillräckligt med kontanta medel.

Bild: Studiehuvud av gammal kvinna, Källa: Alvin

Läs mer om häradsrättsprotokollen från Orsa

Läs fallet i GaW

Gå till "Visa fall" och skriv in fallnummer 10745

låta överskära vadmal

”Han [Lars Ekedal] tog nu emot at för mig [Gustaf Berg] i Borås låta swärta och öfwerskära 1 st. walman af otwättat garn 55 aln.”

Lars Ekedahl – han i citatet ovan – var handelsman och borgare i Borås, född 1719, och var gift för andra gången, 1767, med Margaretha Christina Reich från Kvie, i Martebo socken på Gotland. Paret bosatte sig därefter i Borås. Gustaf Berg – mig – var präst, komminister i Dalhems kyrka på Gotland, 1753-1771 och därefter kyrkoherde i Martebo, fram till sin död 1798. Vid tidpunkten för överenskommelsen med Lars Ekedahl, 1769, är han 42 år gammal och gift.

Gustaf förde i över 30 års tid bok över sina in- och utgifter i ett hushållningsdiarium. Vid närmare studium av källan visar den på ett mycket vitt förgrenat nätverk, ömsesidigt sådant, där Gustaf och hans församlingsbor är inbegripna i olika sorters ekonomiska transaktioner; tionde, dagsverken, transporter, lån och köpenskap.

Det Gustaf ville få gjort, genom Lars förmedling, var sannolikt att höja värdet/kvalitén på de 55 alnarna (33 meter) vadmalsväv. Utgångsmaterialet är otvättat ullgarn som vävts lite extra tätt och hårt. För att förvandla ylletyg till vadmal måste man valka detsamma; mekaniskt bearbeta det i vatten så att yllet filtar sig. Vid valkningen utsöndras fett och urinämnen från den otvättade ullen vilket underlättar valkningsprocessen, fibrernas ihopfiltande. Tyget blir då styvare och tätare. Detta kan göras för hand men vanligen, åtminstone i Sverige vid denna tid, i en s.k. vadmalsstamp. Tyget lades i trätråg med varmt vatten vilka i sin tur placerades under stampens tunga stockar. De senare höjdes av vattenhjulets kraft och fick sedan falla av sin egen tyngd mot tyget. Trätråget hade rundad botten som innebar att tygrullen drevs runt av stöten och bytte position; sakta roterade under valkningens gång.

Gustaf ville att tyget skulle färgas och överskäras. Vadmalen skulle då förhoppningsvis nå en klädesliknande kvalitét. ”Ordet kläde betecknade under medeltiden ett importerat, valkat och överskuret ylletyg. Tyget valkades först för att sedan ruggas med borstar. Den uppruggade luggen klipptes eller skars sedan ned, en procedur som kallas överskärning. Detta upprepades tills man inte kunde se trådarna i väven och man fått en perfekt, slät yta med hög glans.” (Andersson 2006, s. 200). Vad Gustaf därefter skulle göra med tyget framgår inte av källan.

Bild: vadmalsstamp. Källa:Ulf Larsson

Läs fallet i GaW

Gå till "Visa fall" och skriv in fallnummer 13590

Läs mer om Gustaf Berg i Jonas Lindström, "The economic network of an eigtheenth-century clergyman", The Journal of Religious History, Literature and Culture 6:2 (2021)

Se även Eva Andersson, Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge (Göteborg 2006)

hämta hö

Den 18 december 1693 skickade Anders Ludvigsson sin gosse för att hämta några strån hö från den stack han hade liggandes trefjärdedels mil från torpet där de bodde. Stråna skulle Anders ha för att jämföra med det hö som deras grannar hade kört hem några dagar tidigare. Anders misstänkte nämligen att höet som grannarna hade hämtat var hans.

Det var inte första gången de två grannarna tvistade om en höstack. Året innan var det Anders som hade tagit hem en höstack som hans granne menade tillhörde honom. Anders hade försvarat sig med att han inte visste att det var grannens, särskilt som han hade tagit den från oskiftad mark. Den tvisten slutade att med att de dragit lott om vem skulle få höstacken. Grannen vann.

Anders Ludvigsson dök ofta upp på tinget i Snevringe härad under 1600-talets sista decennier. Som torpare var hans rättigheter att nyttja markresurserna kraftigt begränsade, men Anders tycks inte ha haft någon överdriven respekt för de regleringar och förbud som fanns. I domböckerna från Snevringe berättas om hur han stal och idkade olovlig handel med järn, kolade och fraktade kol, men inte till sin ”husbonde”, det vill säga den bruksägare som ägde den mark där hans torp låg och till vilken han var skyldig att leverera kol, utan till andra bruk dit han fraktade kolet nattetid. Själv hade han sagt sig inte veta av någon husbonde när bruksförvaltaren hade kommit och krävt honom på dagsverken. Anders dök sällan upp för att göra dagsverken och ingen ville gå för att hämta honom på grund av hans ”arghet”.

Samtidigt födde Anders Ludvigsson gäss över vintern åt bruksskrivaren. Han dikade gärden och tog upp åker, utövade olovligt och ”bullersamt” fiske, samt slog en äng som hans grannar menade tillhörde dem, men som han själv sade sig vara lika berättigad att bärga som en annan. Anders Ludvigsson var synnerligen kreativ i sin strävan att sträcka sig utöver sina egna, begränsade resurser. Vid ett av många tillfällen inför rätten klagades på att han ”en stor del av ägorna vart år besår och genom ärtors och tvesående utökat” och sått några trädesåkrar med ärtor. Det var ett tidigt exempel på växelbruk. Under denna tid såddes åkrar bara vartannat år i detta område och vartannat år låg de i träda. Häradsrätten kritiserade också Anders för att ha sått ärtorna på trädan, eftersom det var ”emot allt sedvanligt åkerbruk.”

Läs fallet i GaW

Gå till "Visa fall" och skriv in 11070

Läs mer om torpare, deras rättigheter och möjligheter till försörjning i Riikka Miettinen & Jonas Lindström, ”Survival in a hostile agrarian regime: Landless and semi-landless households in seventeenth-century Sweden and Finland, Christine Fertig, Richard Paping & Henry French (red.), Landless households in rural Europe, 1600–1900 (Woodbridge 2022).

Bild: Gustaf Silfverstråle, Landskap med kvinnor räfsande hö. Källa: Alvin

få kyrkokronor renskurade och uppsatta

Inför den stundande julhelgen ville prosten Johan Fredric Muncktell att det skulle vara extra fint i församlingskyrkan. 1815 var denne Muncktell prost i Kärrbo församling i Västmanland, och liksom många andra hade han mycket att stå i under december månad. Han skrev brev, undervisade gossar, körde hem ved, förrättade husförhör och ägnade sig åt det han själv kallar ”diverse hushållsgöromål”. Dessutom skrev han förstås predikningar. Utöver detta (och en hel del annat) såg han som sagt till att kyrkorummet skulle göras julfint. Den 20 december lät han därför få kyrkokronorna renskurade och därefter uppsatta. Man kan med lätthet föreställa sig hur dessa pjäser riktigt glänste under högmässan några dagar senare.

Bild: Ljuskrona, Lummelunda kyrka, Gotland, okänd fotograf, 1913. Källa: Alvin

Läs mer om prosten Muncktell i Jonas Lindström (red.), Fantastiska verb: Hur man fångar uppgifter om kön och arbete, Västmanland 1720-1880 (Uppsala 2020)

ge fattiga bröd och kött

Redan dagen innan julafton år 1815 uppsökte en del av bygdens fattiga i Kärrbo socken i Västmanland prosten Johan Fredric Muncktells hustru Christina Charlotta, då de hade blivit vana vid att hon vid denna tid på året brukade dela ut både bröd och kött åt dem. Denna dag upptog detta göromål hustruns tid så pass att prostens och hans familj fick äta en ovanligt sen middag. Trots det, och trots att nattkölden varit svår och prosten kände sig ”dålig i bröstet” var han tidigt uppe dagen därpå, och skrev ned detta i sin dagbok tillsammans med tankar om sina förberedelser inför ”Jesu födelsedag”. Det framgår också att familjen var på väg att flytta till Sevalla och att prostens hustru hoppades att förhållandena där skulle vara sådana att där inte fanns några ”stackare, som Jultiden icke hava något att fägna sig med”, och att hon därmed ska slippa detta göromål.

Bild: Den samaritiska kvinnan, Elias Martin. Källa: Alvin